Om rätten att ta sitt liv

Ibland känns det som att människor vårdas in absurdum. Det glöms bort att döden trots allt är en del av livet. Individer som trots allt kanske skulle må bäst av att stilla somna in får ligga månad efter månad och bara plågas, allt för att döva vårt eget samvete. Många utan släktingar eller vänner, utan annat socialt umgänge än stressad personal, och andra gamla som är ännu sjukare än de själva. 

Om jag själv skulle diagnosticeras med exempelvis alzheimer, skulle jag förmodligen beställa mig en rejäl överdos heroin att injicera, helt utan dåligt samvete. Att få alzheimer är en av mina värsta febermardrömmar då jag på nära håll sett hur det förstör människor på ett sätt som är helt jävla omänskligt, både personen som drabbats i fråga plus dess anhöriga. Att i det läget vårda personen som enbart lider i syfte att förlänga livslängden för att det "är så det ska vara" skulle kunna klassas som utstuderad tortyr.

 Jag skäms inte för att säga att jag önskar att min mormor fått dö flera år i förväg av någon snabb dödsorsak, än att långsamt få hjärnan förtvinad till den grad att hon inte visste var hon var, inte ens kände igen sina barn, eller något överhuvud taget.

Fy fan för svensk dödsvård, är det enda jag säger.