Nu börjar jag fan gråta av frustration

Finns det någon i Sverige som fortfarande har empati kvar? Jag har börjat tvivla... Brevbärare som kräver postboxar är lata för att de inte ids springa i trappor 8 h/dag med tunga reklamhögar i armarna, för att de inte vill sluta ut sin kropp i förtid och kräver en vettig arbetsmiljö, som alla andra? Fattiga barnfamiljer som inte har råd med julklappar till sina barn, och det blir ramaskri över att inte det skänks mer pengar till de fattiga familjerna så att de kan köpa julklappar. Varför se till att inte dessa familjer inte behöver vara fattiga över huvud taget istället? Det är bara att läsa den lokala piteåblaskan för att få en klar uppfattning om hur fan folk tänker.

Andan i dagens sverige är att välgörenhet är toppen, de fattiga ska med tacksamhet ta emot rikefolkets allmosor. Det är ingen som ifrågasätter och frågar sig VARFÖR den missriktade "välgörenheten" över huvud taget behövs, det är som att bege sig 100 år tillbaka i tiden... 

Våldet ökar, och en del människor tror att det beror på datorspel och etnicitet... Vilka jävla slan, hur svårt kan det vara att begripa att människor som går över dessa gränser oftast inte har någon som helst framtidstro, ofta pga uppväxt/arbetslöshet/diskriminering/fattigdom, etc. De fattiga får skylla sig själva, för "det är ju bara att skaffa sig ett jobb". Och har man redan ett jobb, ja då får man väl byta jobb om det inte passar! Som om det vore så enkelt... För detta patetiska avskrap utan empati, är allt svart eller vitt. Om de fått bestämma, hade världen sett ut som på 1600-talet... Fy fan.

Folk har ingen som helst empati kvar, och det skrämmer mig. Vad är det för idé att leva i en civilisation, när alla misstror varandra?