Kvinnor måste sluta städa

För tillfället botaniserar jag i frugans feministiska boksamling, och läser för tillfället "Feminism" av Lena Gemzöe. Hon skriver bland annat om kvinnans obetalda extraarbete i hemmet, det är ju även en fråga som är på tapeten och debatteras flitigt här och där.

Kvinnorna och feministerna (eller kan man klumpa ihop dem?) menar att deras förhållande är ojämställt eftersom att kvinnan städar mer än mannen. Hela tiden skylls det på mannen, han städar inte, han tvättar inte, han diskar inte. Och det måste tjatas, tjatas, och tjatas. 

Kommer man inte överens på ett så grundläggande plan som  städning etc, varför lever man då ihop? Det leder ju oundvikligen till att den som vill ha det välstädat, städar mest. Det finns garanterat män som städar, så bli ihop med dem istället då, om man nu måste ha ett skinande rent golv. Genom att stanna kvar och städa ihjäl sig accepterar man sitt öde, och det motverkar andra kvinnor som faktiskt får något vettigt sagt.

Man kan inte tvinga någon att ändra på sig, förutom sig själv. Det är inte speciellt smart att säga så bland radikaler, eftersom man i allmänhet blir halshuggen, problemet är bara att det är sant. 

Hela det här blogginlägget utstrålar förmodligen kvinnoförakt, men jag tål fan inte fruntimmer som vill ha ett skinande perfekt hem och sen gnäller när inte deras andra hälft vill det. Är det nu så jävla hemskt med ojämställdhet, GÅ DÅ! Det är ingen som tvingar er förutom er själva.

Vill den man lever med inte hjälpa till så man lever likvärdigt, varför i helvete stannar man kvar? Det kan nästan jämföras med s k "kvinnomisshandel", fast på ett psykiskt plan. Det går inte att få en sådan idiot till partner att sluta heller. Men, det verkar ju inte vara samma sak. Eller?