Man blir vad man blir gjord till

Jag blev: en människa med extrem självdistans. 

Jag funderade lite över det här med att man ska säga vad man tycker. Det är givetvis bra att göra, men frågan om det är någon som betänker konsekvenserna. Eller konsekvenser och konsekvenser, men ja, whatever. Iaf så är vissa jag känner väldigt uppriktiga. Det är bra, men frågan är om det går för långt ibland. Följden av kommentarerna från dessa uppriktiga människor blir att man till slut ignorerar deras åsikt total.

 Skulle exempelvis jag lyssna och verkligen ta till mig detta, då skulle mitt självförtroende ligga långt ner på botten av atlanten vid det här laget. Jag söker inte jobb så mkt just nu (jag pluggar?), och det gör mig lat och oduglig. Om jag nån gång inte fattar vad för konstig inställning jag ställt in på min kamera, ja det säger ju allt, jag är värdelös på att fotografera och inte mycket bättre än fjortisarna som får systemkameror av sina föräldrar och bara fotar egobilder på auto. Mitt hår är otroligt fult, det blir ju så när man klipper sig själv. Usch. Dessutom har jag ingen moral i kroppen alls, och vill inte gå till farbror polis och berätta om när jag såg pundare langa droger i s-hamn. Och nej, man får inte skämta om minoriteter heller. 

Nej, det är inte mycket jag är bra på, kanske enligt andra. Fast ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte. Om det nu är så roande att påtala hela tiden hur dålig jag är, då kan jag väl bjuda på det! 

:)no offense liksom, livet är för intressant för att tas på allvar.