Jaja. Det är väl knappast någon som kunnat undgå att det var pride förra veckan. Själv märkte jag mest av det på antalet homorelaterade artiklar i aftonblaskan och dn. Jag måste erkänna, att jag blev ganska äcklad. Allt är så otroligt gulligull och pk och aftonblaskan skriver artiklar om flatsex , att flator är mer jämställda än heteros och att bögar inte behöver gilla schlager utan även kan ha lastbilschaufför-imagen, som om det sistnämnda vore någon slags nyhet. Så länge jag slipper läsa artiklar om lesbiskt sex (som tydligen tappar passionen snabbare än heteros, två väninnor som ligger sked i sängen, var mer än jag visste), och att flatpar är mer jämställda, så är jag nöjd. För alla vettiga människor fattar ju att det är skitsnack. Förutom då, tydligen, aftonbladetskribenterna (tror de på sina egna artiklar?) och de som troget läser blaskan.
Sen när pride är slut, ja då tappar de läsare, så då slutar de skriva om hbtmänniskorna. Då är åter igen hetero normen, och hbtföraktet skjuter i höjden pga av pridefestivalen, "vaddå, ska de där människorna ha en egen festival, vad ska de vara så jävla stolta över?". Ja, det undrar faktiskt jag också. Jag är fan inte stolt, och jag fattar inte varför man ska vara det. En välbekantvis flata i min närhet sa en gång "men det är för att det är en stor grej att komma ut, liksom, du kan aldrig förstå" (okej, inte ordagrant, men nästan). Öh okej, fattar fortfarande inte. Varför kan inte jag förstå? AHA - det är för att jag är bi och jag är alltså inte en "riktig" kvinna åt nåt håll!
Men då undrar jag: alla omkring mig i min omgivning har alltid utgått från heteronormen, våra föräldrar har varit extremt heteronormatiserade, skolan hade sexualkunskap där man inte ens pratade om hbt (såvitt jag minns, kanske sov på den lektionen), och jag har till och med själv trott ibland att jag varit såå hetero, och lösaktig till råga på allt! Sen plötsligt så träffar jag en brud och flyttar in till henne efter två månader, och här sitter jag 10 månader senare, men folk verkar fortfarande inte ha fattat. Mina föräldrar verkar tro att det är något jag ska "växa ur", och är mycket besvärade, och omgivningen verkar inte fatta att man faktiskt kan vara BI och ändå vara ihop med en kvinna i mer än 3 veckor... Som sagt, jag undrar fortfarande varför man ska vara stolt. Varför ska det vara en så stor grej?
Personligen tycker jag att pride själva dessutom sätter norm på dem själva. Schlager till bögarna och feministiska föreläsningar för flatorna, ja ni fattar, listan kan göras lång. Dessutom folk som springer omkring halvnakna i latex och läder och ja, det blir bara för mycket. Det halvtomma glaset rinner helt plötsligt över. Som hbt vill man ha respekt från omvärlden, men själv har jag svårt att visa respekt för sådana människor, och jag är knappast den enda. Det är viktigt att komma ihåg att man får den respekt man förtjänar.. (väldigt löst sagt).
Hursomhelst, kontentan av min text: om alla bara slutade bry sig om vad folk gjorde i sovrummet, så skulle världen bli betydligt trevligare, utan pridefestivaler och idiotiska aftonbladetartiklar.
Inlägg
1 kommentar:
Från en som alltid reagerat på alla spektakel som stavar "Hej kolla så jätte-[insert passande HBT-beteckning här] jag är!" med ett "Jaha.. och? Jag äter tacos.. var det nått speciellt du ville?" måste jag bara säga *klapp klapp klapp*
Det är ju dom som snackar om och skriver artiklar om "Hur man bemöter HBT-personer" som håller på med att dela in folk i grupper och särbehandlar och har sig. Visst det ju en tämligen bättre särbehandling än att gå på stan och "knacka bög" men det är ju fortfarande trams att särbehandla folk. Behandla alla som den individ dom är istället för nån jävla grupptillhörighet säger jag!
Skicka en kommentar