Bisarra minnen från min barndom del 2

Satt och läste igenom min otroligt nostalgiska lunardagbok och hittade en gammal text från skolan som jag publicerade där av någon underlig anledning.. haha jag gillar delen om åkgräsglipparna *efterblivet läspande*

Mänsklighetens fatala idioti - ett kåseri 

Jag är en sån där person som är otroligt obegåvad på att göra saker och ting i tid. Det är inte så att jag menar det, det bara blir så, eftersom att jag ofta, alltför ofta, lever efter mitt motto ”det löser sig”. 

Att följa det mottot har gjort att jag nu sitter här 50 dagar före studenten, med en så stor hög av inlämningsuppgifter och prov framför mig att jag knappt ser datorn som står framför mig. Jag är nog inte ensam om detta, vem har inte suttit i samma sits, men det känns likväl som om domedagen är här. 

För att inrikta sig på ämnet svenska, när uppgiften man har är att skriva två texter om ett valfritt ämne finns det en risk att jag blir överdrivet seriös. Jag har en tendens att skriva komplicerade politiska texter när jag är på det humöret, och det slutar ofta med att jag blir helt snurrig av alla mina åsikter, arg på alla andra ”som har fel” och lämnar det därhän.

Jag har suttit länge och filat på en uppsats om Ryska revolutionen. I kombination med alla andra saker man har att göra i så här i studenttider samt lite för mycket ”men jag gör det imorgon”, ledde till att min hjärna kokade över och jag nästan kollapsade. Så, jag övergav ryska revolutionen och fick snilleblixten att skriva ett kåseri om mina vanvettigt frustrerande problem. Varför inte låta min lärare skratta åt min fatala dumhet istället för att jag ska sitta och slita mitt hår och rulla ögonen av panik för en uppsats som aldrig blir klar?

”Varför gör jag jämt såhär”, är något jag frustrerat frågar mig själv varje gång jag är stressad över något skolarbete som borde vara färdigt, och jag har aldrig något svar på det hela. Efter 12 år i skolan borde man faktiskt ha lärt sig att planera! I och för sig brukar jag aldrig erkänna att jag tycker det är dumt att skjuta upp studier, ibland gör jag det till och med av princip, men nu har saker och ting gått för långt. Det finns trots allt ingen mer tid till att skjuta upp skolarbetena.

När jag tänker efter, så ger detta mig faktiskt djupare förståelse i människans psyke. Vi lär oss aldrig. Det är därför vi fortsätter att förstöra planeten med diverse gifter. Det är därför vi alltid beklagar oss över att vi har ont i fötterna efter att ha gått i alltför obekväma skor, bara för att dom var snygga. Det är därför ingen har några pengar kvar i slutet av månaden, för man har än en gång råkat köpa den där jättenödvändiga åkergräsklipparen. 

Detta gör mig rätt stolt, att jag, genom att misslyckas med att skriva en simpel uppsats, lyckats förstå människans hemlighet; att vi aldrig lär av våra misstag. Vi är jävligt korkade, helt enkelt. Det är bara att luta sig bakåt, njuta, och vänta på domedagen. Har vi tur, kanske den är lika trögfattad som oss människor.